Kvälls- och allmän fredagsångest. Gått för lite, rökt för mycket, men ångesten ligger inte där; ångesten är den som är gammal. Den där som bara fanns i några minuter. 

 

Men tiden går ju. Minuter blir till timmar, timmar till dagar och dagar till månader. Ångesten som numera är konstant. Över allt. Över livet. Jag vill kunna finnas så mycket för alla mina vänner, men just nu klarar jag inte av det. Det finns några jag måste prioritera. Som knappt har andra, och som jag vet inte klarar sig annars. Sedan finns det dem jag måste bortprioritera. De som jag vet har andra. Det handlar om mentalitet. Och trots att jag verkligen vill, så är jag bara människa. Jag måste klara av vissas dödsångest, få dem att stanna kvar (jag är egostisk ja, men säg mig vilken människa som inte är det), och jag måste få dem att sluta skada sig själva. Det måste gå.

 

Och förlåt om jag prioriterar bort vissa. Om jag inte kan finnas där för alla. Det är jobbigt att behöva höra från gemensamma kompisar att en mår väldigt dåligt, men jag kan inte vara så närvarande. För som sagt; jag vet att vissa har andra. Som de kan berätta precis samma sak som för mig. Som inte behöver mig lika mycket, som inte behöver mig på samma sätt. Det tär på mig också, att behöva välja bort. Men jag mår inte bra själv. Och därför vet jag också, att om jag ska försöka vara där för andra så drar jag ner dem också, och det mår ingen bättre av. Så är det bara. Jag vill inte dra ner andra. Jag vill inte vara en belastning.

 

Men jag vill inte heller säga att någon är riktigt en belastning för mig. För ingen är det. Det är bara det att jag är människa, som sagt. Och jag vet att för att hjälpa andra måste jag själv också bli bättre, och därför tar jag några doser i taget. Hjälper några. Försöker. Gör mitt bästa. Det är så det får vara, helt enkelt.

 

 

 

Oversleeping. Förmodligen lider jag någonstans av det, för räknar man timmarna jag sover per dygn så blir det vädligt många - speciellt för mig som inte alls brukar sova så länge. Det är nästan skrämmande, och jag missar så mycket av dygnet som jag inte vill missa. Jag är tröttare än någonsin. 

Idag, exempelvis, gick jag och två fina vänner på stan, och då är jag hur pigg som helst. Sedan, vid hemkomst, kan jag lägga mig och kolla på en serie eller dylikt, och somna nästan direkt. Det är helt sjukt, haha. Jag måste röra på mig för att inte sova, och om det är bra eller inte det vet jag inte riktigt. Vi lär la märka.

föll för att vi

alrig glömmer

 

Julmusik fyller mitt hjärta och tystnaden i längenheten när alla andra sover. Värmen sprider sig, och trots alla ångest så känner jag i bröstet hur något litet, varmt och ljust börjar kämpa sig uppåt. Det kan vara all choklad jag ätit som försöker ta sig ut igen, men vi får hoppas på annat.

 

I övrigt har livet varit ok, minus all ångest Men den har jag lärt mig hantera nu, och jag vet att jag endast äter för att skada mig själv, för att må bättre. Inget farligt, mer än att det leder till en ond cirkel, haha, men nu har jag verkligen bestämt mig för att skärpa mig. Har köpt en fin, röd bok för att hålla koll på mig själv. Och att den är röd gör att jag längtar till jul, och inser att det är första advent och första december nästa vecka. N Ä S T A  V E C K A

"Två stycken frågor:

Ett -

 

Försöker lära mig mitt namn på elvish, pga är så otroligt uttråkad. Ni anar inte. Och både religion och matte väntar egentligen, men vem fan har tid till plugg när man kan läsa elvish online? Inte jag i alla fall.

(Hej, jag gillar LOTR)

 

Så, snart kanske jag kan stava mitt bloggnamn - maethor (krigare på elvish) - på riktigt. Jag gör vad jag kan, och det underlättar faktiskt fantastiskt mycket att mamma köpt hem Calligraphy-pennor, dock inte äkta utan markers. Men fortfarande bättre än inget!

 

 

1. Jag ser utt att vara tolv år gammal idag.

2. Jag har massa skitplugg att göra, men nada ork. Helt ärligt. Vill bara sitta och lyssna på Glee-versioner av alla jullåtar som finns och spela sudoku. 

3. Jag är sjuk. På riktigt. Och fortfarande. Och för alltid. Förkylningen v ä g r a r gå över.

4. Jag måste göra beep-testet imorgon pga annars riskerar jag F i idrott (i mitt huvud i alla fall). JGIKFDL.

5. Allt suger

 

Mmmmm, det är fantastiskt att var ung i dagens samhälle, vi slipper ju arbeta på fälten, bli unga mammor och slita ryggen av oss innan vi blir femtio. :-) 

Nej, istället blir vi mördade mentalt och depression är vanligare än någonsin. För samhället blir ju bara bättre.

 

Jag hade glömt hur enkelt det var. Allting. Att fasta. Att hitta motivation. Att vara disciplinerad. Orkar man bara börja och komma förbi den första spärren så är det superlätt. Att fasta. Att knappt äta. Att träna. Allting. Jag kanske lyckas ändå.

 

Gud, jag känner mig verkligen som en stalker, haha. Eller en superspion. Har inte bestämt mig än. Detta beroende på Killergame, i alla fall. Otroligt roligt spel, haha.

 

Dödade en idag, vilket betyder att jag sammanlagt har en kill! YAY. Festligt. Planerar att avrätta mitt andra offer imorgon. Och herregud vad jag måste låta psyiskt störd, hm. Men det är faktiskt inte så farligt. Själva idén går ut på att en ska avrätta så många av sina offer som möjligt. Efter var offer en har mördat får en ett nytt - men det är inte bara en stalkerdans på rosor, utan en måste även  se upp för sin egen killer, och därför blir alla paranoida under denna tid i skolan, haha!
 Och alla klasser störs egentligen av det, då man alltid hör någon skrika utanför klassrummen, men det är väl en del av charmen antar jag. Har bara ett mål att döda två i år, sedan kan jag sluta oroa mig. Säger vi.

 

 

Varm asfalt, Stockholm, filtar, vatten, människor, soffa, Svampbob, LOTR, HP, avokado, katter, moln, stjärnor, kalla vinternätter, The Notebook, Cascais, London, Skåne, Norrland, snö, is, sommar, maj, värme, bada, sola, iPhone, musik
Ovanstående är saker jag gillar i oberoende ordning.

 

Tänkte börja med något enkelt. Något fint.