Kvälls- och allmän fredagsångest. Gått för lite, rökt för mycket, men ångesten ligger inte där; ångesten är den som är gammal. Den där som bara fanns i några minuter. 

 

Men tiden går ju. Minuter blir till timmar, timmar till dagar och dagar till månader. Ångesten som numera är konstant. Över allt. Över livet. Jag vill kunna finnas så mycket för alla mina vänner, men just nu klarar jag inte av det. Det finns några jag måste prioritera. Som knappt har andra, och som jag vet inte klarar sig annars. Sedan finns det dem jag måste bortprioritera. De som jag vet har andra. Det handlar om mentalitet. Och trots att jag verkligen vill, så är jag bara människa. Jag måste klara av vissas dödsångest, få dem att stanna kvar (jag är egostisk ja, men säg mig vilken människa som inte är det), och jag måste få dem att sluta skada sig själva. Det måste gå.

 

Och förlåt om jag prioriterar bort vissa. Om jag inte kan finnas där för alla. Det är jobbigt att behöva höra från gemensamma kompisar att en mår väldigt dåligt, men jag kan inte vara så närvarande. För som sagt; jag vet att vissa har andra. Som de kan berätta precis samma sak som för mig. Som inte behöver mig lika mycket, som inte behöver mig på samma sätt. Det tär på mig också, att behöva välja bort. Men jag mår inte bra själv. Och därför vet jag också, att om jag ska försöka vara där för andra så drar jag ner dem också, och det mår ingen bättre av. Så är det bara. Jag vill inte dra ner andra. Jag vill inte vara en belastning.

 

Men jag vill inte heller säga att någon är riktigt en belastning för mig. För ingen är det. Det är bara det att jag är människa, som sagt. Och jag vet att för att hjälpa andra måste jag själv också bli bättre, och därför tar jag några doser i taget. Hjälper några. Försöker. Gör mitt bästa. Det är så det får vara, helt enkelt.