Jag har en vän. Hon har insett. Hon förstår, liksom jag förstår en del. Allt som är och inte är. Vi pratade idag, om skolan och att skolsystemet suger så himla mycket. Om att en borde göra något. Om att de som förstår måste ändra systemet - så att alla kan inse. Så att ingen längre kommer leva i blindhet. "Vi lär oss att se utanför boxen, men vi kan inte arbeta utanför den" sa hon, eftertänksamt. Och det är så rätt, så sant. Vi är instängda i en glasburk. En glasbox, kalla det vad du vill; men vi är ingstängda. Vi är ett system. Vi är degklumpar, som formas i skolan och på vår fritid. Allt det färgglada som faktiskt finns i vår natur, och som gör oss till oss; det dödar samhället. Kväver minsta lilla kreativitet. Ingen kommer ändå minnas vad vi gör nu om tio år; vi måste göra något stort. Vi måste vara rebelliska. Revolutionera.

 

Och det snarast. För annars kommer ingen hinna inse.